Veckan

Det var ett tag sedan jag skrev ett "riktigt" inlägg. Tiden har helt enkelt inte varit på vår sida denna vecka, vet faktiskt inte vad vi gjort men så är det ibland.

Vi har varit på BVC idag, jag och lilla A. Hon väger 8850g och är 71cm. Hon har alltså "bara" gått upp 160g men det var helt ok med tanke på att hon nu rör sig mer än tidigare. Dessutom matvägrade hon i nästan två veckor i samband med separationsfasen, och det sätter ju sina spår.
Vi skulle egentligen varit hos tandläkeren också med henne idag men tandläkaren var sjuk. Fick en ny tid i maj... snabba ryck! Egentligen hade vi velat komma dit idag, inte för att det känns nödvändigt utan för att vi tror att hon har en tand på gång i ovankäken. Vi ville helt enkelt ha en bekräftelse på att det är sant och på så vis få en förklaring till varför hon vaknat en gång i timmen i några nätter nu. Men nu blev det inte så, istället fick jag tipset av BVC-damen att badda gommen med flytande Panodil. Det har vi gjort nu ikväll så nu får vi helt enkelt se om det blir bättre.

I söndags morse ammade jag lilla A för sista gången. Och faktiskt måste jag erkänna att det känns ganska bra. Visst det är tråkigt att hon inte längre behöver mig på det viset, att hon helt enkelt blivit så stor. Men jag är glad att vi klarade nio månader.
Det funkar fint att ge henne välling på morgonen, hon skiner upp som en sol och skrattar när jag skakar flaskan och det är ett gott tecken.
Själv har jag inte vågat äta något med mjölk eller ägg i än. Just därför att jag är rädd för att jag ska reagera negativt på det. Och nu när jag väl får äta allt så känns det helt plötsligt inte så viktigt längre. Det känns helt enkelt märkligt att helt plötsligt FÅ äta vad som helst och det gör också att jag blir helt ställd och inte vet vad jag ska börja med. Märklig känsla.

Lilla A har varit på ett strålande humör nästan hela veckan, givetvis har det funnits dalar men om man jämför med hur det varit den senaste tiden så är det en stor skillnad. Igår t ex när jag pratade (eller försökte) med mamma i telefonen var hon så himla glad, skrattade och pratade en massa. Högt och mycket, stundtals kunde jag inte höra vad mamma sa eftersom lilla A överröstade henne. Men det gör absolut ingenting, det är bättre det är glada skrik än ledsna skrik.

Nu ska jag krypa i säng och hoppas på en lugn natt. Ska försöka hinna börja på storyn i morgon så att den kanske kommer i helgen. Försöka...