I slutet av graviditeten började jag gå in i en bubbla. Jag glömde bort saker och hade dålig koll. Sekunden efter det att lilla A föddes förstärktes det ytterligare. Bubblan slöt sig tätare om huvudet och det enda som existerade var bebisen. Amningen bättrade dessutom på den där känslan, det finns något som kallas amningsdimma och JAG vet nu vad det innebär. Jag kan komma på mig själv då jag sitter ner och pratar med någon att jag inte, överhuvudtaget, vet vad vi pratar om. Tankarna är någon helt annanstans och hur mycket jag än försöker så kan jag inte fokusera och koncentrera mig. Det har hänt flera gånger då vi varit på vår BVC-föräldragrupp att jag gått därifrån och tänkt "vad tusan handlade det om idag, var det parrelationen eller var det smitta? Och skulle man köpa hem vätskeersättning eller gick det bra med vanligt vatten?". Ja, ni förstår.
Förut hade jag stenkoll på allt och glömde sällan bort något. Nu har jag definitivt INTE stenkoll (om det inte har med lilla A att göra), glömmer fruktansvärt lätt och dessutom har jag blivit slarvig. Det är liksom inte så noga längre.
En annan såndär sak som jag lagt märke till är hur fruktansvärt lång tid allting tar. Bara att klä på sig själv tar en halv förmiddag och då ligger ändå kläderna framme. Snabbduschen är inte längre en snabbdusch, att äta tar en hel evighet och de gånger vi snabbt ska göra oss färdiga så att vi kommer iväg, är de gånger det tar som längst tid att göra sig färdig på.
Ja, det är märkligt att en sån liten, liten människa kan sätta hela ens värld i gungning. Men nu vet ni, jag är inte trög, jag har bara huvudet i en bubbla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar