Ledsen

Idag är jag ledsen, det har inte varit nån rolig dag. Bara en enda lång väntan. I morgon börjar kneget igen och jag har inte det minsta lust att gå dit. Magen är i uppror och jag kommer inte kunna sova i natt (precis som jag inte gjort i natt heller, kanske 3 timmar max), försöker intala mig att det kommer gå hur bra som helst och efter nån dag kommer jag knappt märka att jag varit borta. Tyvärr.

Jag har varit hemma i 426 dagar (exakt 15 månader), varav 370 som mamma. Jag har absolut inget att klaga på. Förutom att jag skulle vilja vara hemma ännu längre med lilla A. Att få ha varit hemma med henne är det bästa jag någonsin gjort och jag kan inte låta bli att tänka på allt jag älskar med henne och allt jag kommer att sakna.

Jag älskar hennes blöta pussar, hennes knubbiga armar, lår, fingrar, fötter och tår, hennes mjuka mage, hennes söta glugg mellan framtänderna, hennes stora blå ögon, hennes lilla knopp till näsa, blöjrumpan och hennes lockiga hår. Jag älskar att andas in doften av henne när hon är alldeles nyvaknad och doftar sådär underbart. Jag älskar att höra hennes röst och allt hon snackar om. Jag älskar hennes härliga hjärtliga skratt och hennes söta leende. Jag älskar att titta på henne i smyg när hon pysslar, grejar, klurar och tänker. Jag älskar att se på henne när hon sover, höra henne andas, snarka och känna hennes lilla kropp nära min. Jag älskar hela henne och jag kan inte leva utan henne!

Jag kommer sakna våra dagar tillsammans och allt vi brukar göra. Och allt vi inte brukar göra. Jag kommer sakna alla rutiner och alla invanda mönster. Jag kommer sakna våra lekar och vårt bus. Jag kommer sakna våra utflykter, träffar och aktiviteter. Jag kommer sakna lunken och lugnet av att vara hemma och ta dagen som den kommer. Jag kommer sakna att vara mamma på heltid. Jag kommer sakna min lilla skatt så det värker i hjärtat.

Dagarna lär bli långa och saknaden kommer vara stor.