Vi har tidigare tyckt att lilla A varit mammig men det är INGENTING mot vad hon är nu. Det är bara mamma som gäller för hela slanten. Hon följer mig vart jag än går och vill hon komma upp i famnen så klänger hon sig fast vid mina ben, skulle jag inte ha tid just då så kommer krokodiltårarna.
När A kom hem häromdagen satt lilla A och jag på golvet (ovanligt va?) och lekte. Hon blev ju givetvis jätteglad när pappa kom hem, skrattade, skrek och hoppade - på mig. När A kom fram och lyfte upp henne för att ge henne en kram så blev hon ledsen, ordentligt ledsen. Tårarna de sprutade och underläppen putade ut samtidigt som hon pekade på mig. Hon blev alltså glad av att se pappa men den glädjen ville hon hellre dela med mig än med pappa som precis kommit innanför dörren.
Helst hade hon nog velat att jag bar omkring på henne dagarna i ända. Och det hade jag gärna gjort om hon inte vägt nästan 10 kg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar