1 år

Grattis min älskade lilla A på Din första födelsedag! Jag kan inte förstå att tiden gått så fort och att Du redan hunnit bli ett år.

När jag för första gången fick Dig i mina armar så förändrades mitt liv för alltid och jag kan inte i ord beskriva min kärlek till Dig. Du har fullständigt vänt upp och ner på min värld men Du betyder verkligen allt för mig!

Under hela graviditeten, eller från vecka 5 då vi gjorde graviditetstestet, skrev jag dagboken ”I väntan på Dig” till bebisen i magen. Varje vecka skrev jag om de kroppsliga förändringarna, hur magen växte, när vi varit hos barnmorskan osv. Eftersom det nu är ett år sedan lilla A kom till oss så tänkte jag att det jag skrev om förlossningen skulle passa bra att publicera. Så här kommer alltså ett utdrag (delvis redigerat) ur ”I väntan på Dig”, med start dagen innan lilla A’s födelse samt en tid efter den.

V.40

25/6-2010 - Din födelse och en tid därefter

Nu har det skett, nu är Du hos oss. Hade aldrig i min vilda fantasi kunnat ana att livet skulle förändras såhär mycket genom Din födelse. Hur en så liten människa kan förändra allt till det oigenkännerliga är ett mysterium.

Vi sov länge på midsommaraftonen och gjorde i stort sett ingenting under dagen. Låg på soffan och tog det lugnt helt enkelt. På kvällen var vi bjudna till svärfar för att dels fira honom och dels midsommar. Vi åt midsommarmat och hade det väldigt trevligt. Vid nio begav vi oss hemåt. Jag gick och la mig och A satte sig framför TV:n. Jag vaknade till vid halv elva av att det smärtade till i magen, tänkte dock inte mer på det utan vände på mig och somnade om igen. Vid elva vaknade jag igen av att jag behövde gå på toaletten så jag reser helt enkelt på mig och då går vattnet. Jag hann tänka så mycket som ”ställ dig inte på mattan”. Skrek till A att nu jävlar gick vattnet. Han i sin tur kommer inspringande till mig (han lyckades stänga av TV:n i all tumult) och vi skrattar åt det hela. Han hämtar spann med vatten och trasa och börjar torka upp fostervattnet, jag själv står där bara rakt upp och ner. Lyckas till slut ta mig in i badrummet och sätta mig på toaletten. A kommer med telefonen och numret till förlossningen. Får prata med en vänlig barnmorska som frågar om det är första barnet, om jag har några sammandragningar osv. Hon berättar att de vill att vi ska komma upp för en undersökning, för att se så allt är som det ska, men att vi inte behöver stressa. Så vi tar det lilla lugna och det märkliga i allt detta är att både jag och A är otroligt lugna. Jag trodde att vi skulle stressa upp oss och vara otroligt nervösa. Vi packar det sista och ringer U så att hon kommer och passar vår lilla flickkatt. Ringer även mamma och pappa och svärfar och B. Skickar sms till lillebror och I när vi är på väg. Vet inte riktigt vad klockan var när vi körde men vi var i alla fall framme och jag började bli undersökt kvart i ett. De undersöker Dina hjärtljud och kontrollerar även om jag hade några sammandragningar (vilket jag inte hade). Vid två får vi åka hem igen, skulle dock in för en ny undersökning vid 13 dagen därpå.

Magen v. 40+1, 26/6-2010 kl.10.00

Vi var hemma och i säng strax innan tre. Började känna av svaga värkar i bilen på väg hem men jag lyckades ändå sova några timmar innan jag vid sju väckte A genom en värk. Vi låg kvar i sängen och bestämde oss för att börja klocka värkarna vid åtta. Sagt och gjort. De kom med allt mellan en minut upp till sex minuter och varade i mellan en halv minut upp till fem minuter. Jag tyckte dock att de var för oregelbundna så vi bestämde oss för att stanna hemma att tag till. Vi åt frukost, tittade på TV, jag gick i duschen och vi tog även några sista bilder på magen. Halv elva började vi klocka värkarna igen. Denna gång kom de med en till fyra minuters mellanrum och varade i en halv till två och en halv minut. Jag ansåg dock att det började bli lite jobbigt för att klara av mer hemma så vid 11 ringde jag förlossningen och sa att jag inte klarade mer och ville komma in. Det gick hur bra som helst. Vi stressade dock inte nu heller utan packade det sista och gjorde oss i ordning så bra vi nu kunde. Bilfärden var bland det värsta jag varit med om. Antagligen var det för att jag enbart kunde sitta och för att det var så varmt i bilen. Jag hade riktigt ont emellanåt men försökte så gott jag kunde att andas (hade huvudet i fläktblåset) genom värkarna. A körde på lugnt och försiktigt, ingen panik från någons sida helt enkelt.

Framme på sjukhuset var det en pärs att ta sig från bilen och in. Jag var framförallt väldigt kissnödig och trycket från Dig gjorde att jag hade svårt för att hålla mig. A stöttade mig och vi lyckades ta oss in och på toaletten. Där inne höll jag på att svimma så det var tur att A följde med. Vi fortsatte vår färd och kom fram till förlossningen. Där fick vi vänta i några minuter innan någon kom och tog hand om oss. För mig kändes det som en evighet och jag stod och hängde över receptionsdisken för att avlasta kroppen. Jag uppfattade att någon vänlig själ sa ”här har vi någon som har ont”.

Vi blev visade till ett rum och det första jag skulle göra var att lämna ett urinprov. Kunde inte få ut så många droppar eftersom jag precis varit på toaletten men de kommenterade det aldrig så jag antar att de var nöjda. Klockan 12.45 skrevs jag in och undersöktes. Öppen 9cm (NIO!). Trodde att barnmorskan drev med mig, hur kunde det vara möjligt? Jag hade ju förväntat mig en lång process på sjukhuset med långa promenader i korridoren, bad och massage från A. Men nu skulle Du helt plötsligt komma. Jag började få krystvärkar nästan direkt, klarade av det bra till att börja med men när de började bli tätare och värre fick jag lustgas. Klockan 14.25 avlöstes vår barnmorska av en annan, A S världens bästa barnmorska, jag är otroligt tacksam att vi fick henne. Jag jobbade på, andades som jag skulle (A hjälpte mig men jag fick mitt i en värk säga åt honom att andas åt ett annat håll eftersom jag fick hans begagnade luft, jag behövde ju mycket syre) och slappnade av mellan värkarna. Ändå tog det lång tid. En annan barnmorska kallades till salen och jag minns att jag tänkte ”vad är det som är fel?”. Det visade sig att Du låg med huvudet åt fel håll (s.k. vidöppen hjässbjudning*), egentligen ska man ligga med näsan neråt men Du ville nog se ljuset från början för Du låg med näsan uppåt. Detta gjorde att det blev trängre för Dig att ta Dig ut, Du satt mer eller mindre fast (detta gjorde att Du efteråt hade ett stort blåmärke på hjässan i ungefär en vecka). Dessutom avtog mina värkar i styrka, vi var helt enkelt trötta båda två. Din puls låg, under hela förlossningen, på runt 150 så Du blev aldrig stressad eller påverkad av fördröjningen. Såhär i efterhand kan jag dock inte låta bli att tänka hur snabbt det kunde gått om Du hade legat åt rätt håll. Men jag tänker mig att det fanns en mening med att Du hade vänt på Dig.

Jag fick värkstimulerande dropp klockan 16.10 och värkarna tilltog ganska genast i styrka och intervall. Men jag hade kunnat ha ihjäl den barnmorskan (inte A S) som satte droppet, först skulle hon ha den i handen (där jag i två veckor efteråt hade ett ORDENTLIGT blåmärke) men då jag hade värkar och rörde mig samtidigt så åkte den ut igen, därefter skulle hon ha den i armvecket men det var likadant där, till slut satte hon den i handleden ett idiotiskt ställe då jag böjde handen hela tiden. Men endast tjugo minuter efter uppkopplingen av droppet föddes Du och givetvis gjorde det fruktansvärt ont!

Vår älskade flicka såg dagens första ljus den 26 juni 2010 klockan 16.33. A grät och sa åt mig ”det är en flicka”. Tror inte att det riktigt gick upp för mig, Du skulle ju vara en pojke det trodde vi och det trodde alla andra. Men det var en fantastisk upplevelse när Du lades på mitt bröst för första gången! Min otroligt fina och underbara flicka! A klippte navelsträngen, den som förbundit oss tillsammans i nio månader, nu började Ditt liv utanför livmodern. 16.39 kommer moderkakan ut och därefter blir jag sydd. Du börjar nästan genast söka Dig till bröstet och försöker suga.

Vi blir därefter lämnade ensamma en stund för att mysa med vårt lilla mirakel innan den berömda brickan med fika kommer in. Jag måste säga att det smakade underbart gott med mackor och juice, ett tecken på att jag förbrukade mycket energi? Efter fikat får jag gå på toaletten, välbehövligt då jag inte hade kunnat hålla mig särskilt länge till. A passade på att hämta våra saker i bilen, vi hade ju trott att vi skulle få åka hem igen så därför lät vi grejerna vara, och ringde till våra nära och kära. Jag fick även duscha och jag måste säga att det var den bästa duschen jag tagit i hela mitt liv. Därefter fick vi pyssla om Dig. Väga, mäta och klä på. Du vägde 3460g, var 51cm lång och Ditt huvudomfång var 35cm. Du undersöktes för övrigt också och allt såg bra ut. Pappa fick sätta på Dig Din första blöja och därefter Dina första kläder, en pyjamas med katter på. Vi packade därefter ihop oss och flyttade till BB-avdelningen, klockan var då runt 19.45. Vi blev tilldelade ett rum med två sängar så A kunde få stanna över natten. Vet faktiskt inte riktigt vad vi gjorde den kvällen, tiden gick i alla fall och vi blev tröttare och tröttare samtidigt som vi var helt uppe i ett lyckorus. Den natten sov vi inte mycket, låg mest och lyssnade på Dig, rädda för minsta lilla.

Dagarna på BB bestod till största delen av amning, blöjbyten och att äta. A fick stanna ytterligare en natt tack vare den underbara A S. Rummet vi hade var nämligen för litet för att två mammor skulle få plats och det var dessutom så lugnt på avdelningen, inga blev gladare än vi. Andra dagen kom A S och gick igenom förlossningen med oss. Hon var mäkta imponerad av att jag lyckades stanna hemma så pass länge att jag var fullt öppen när vi kom in. I normala fall brukar en förstföderska komma in långt tidigare, en tredjeföderska däremot brukar komma in när de är fullt öppna. Jag trodde helt enkelt att jag inte var så långt gången i förlossningsförloppet som jag var, dessutom ansåg jag inte att jag hade tillräckligt ont och tänk om jag bara inbillade mig? Såhär i efterhand är jag väldigt stolt över mig själv, att jag lyckades göra det mesta av arbetet hemma och att jag handskades med smärtan på ett så bra sätt och framförallt att jag fött fram Dig. Vi pratade lite om jag trodde att lustgasen hjälpte mig något och vi kom båda fram till att den troligtvis inte gjorde det. Det enda den hjälpte mig med var nog att jag fokuserade mig på masken och att andas rätt. Hon överöste oss med beröm och sa att hon fick gåshud bara hon tänkte på förlossningen. Att jag var så stark och att A stöttade mig så mycket som han gjorde. De enda gångerna han vek från min sida var när han var tvungen att snyta sig. Vissa pappor sitter på en stol vid sidan om under hela förlossningen så A fick som sagt rejält med beröm. Utan honom hade jag aldrig klarat mig, jag visste att han stod vid min sida vilket gjorde mig stark och trygg.

Sista natten fick vi ett nytt rum som vi delade med en annan mamma. Jag måste säga att det var en av de värsta nätterna i mitt liv. A var inte hos oss och Du var orolig hela natten. Jag kunde inte gå på toa eller lägga Dig i Din ”säng”, Du var tvungen att vara nära mig hela tiden. Jag satt mer eller mindre i en fåtölj utanför rummet hela natten och var otroligt trött när dagen grydde. A kom vid tio och avlöste mig så att jag fick sova i någon timme i alla fall.

Det vi väntade på dag tre var att läkaren skulle gå ronden så att vi fick åka hem. I vanliga fall brukar han komma runt tio men det hade varit mycket att göra på neonatalavdelningen så klockan var närmare tolv innan Du blev undersökt. Allt var bara bra med Dig så det var fritt fram för oss att åka hem. Det var en oerhörd lättnad att få höra att allt var bra med Dig, det är det vi oroat oss för i nio månader och att få det bekräftat är väldigt skönt. Du vägde 3290g så Du hade inte tappat så mycket i vikt. PKU-provet och hörseltestet som togs när Du var två dagar var också bra och Du har samma blodgrupp som Din mamma så jag slapp få en spruta. Däremot fick jag spruta mot Röda Hund så nu får vi se om jag blir immun mot det. Vi begav oss alltså hemåt strax efter lunch och att åka bil tyckte Du var en höjdare för Du sov som en stock hela vägen hem.

Att komma hem var en overklig känsla. På ett sätt kändes det som att nu var den biten avklarad så nu ställer vi undan Dig och fortsätter med vårt liv precis som det var innan. Det var svårt för mig att inse att Du nu var en del av oss och vi ska ta hand om Dig.

Dagarna som följde efter hemkomsten kom familjen på besök. Måste säga att mitt i all tandgnissla är jag otroligt stolt över att få visa upp min lilla prinsessa, Du är mitt lilla underverk!

Vi kom hem på tisdagen och på fredagen var vi på BVC för första gången. Du hade gått upp nästan allt (3440g) Du tappat från det att Du föddes så det känns bra att Du får mat i Dig och att amningen fungerar. För övrigt var allt bra med Dig och vi fick lite information om vad som kommer att hända på BVC. Torsdagen efter var vi där igen och nu vägde Du 3780g, Du växer alltså så det knakar.

Nu har snart två veckor gått och A kommer att börja jobba igen. Jag är lite rädd för att jag ska klara av allt på egen hand, är det något nu så kallar jag nämligen bara på A så kommer han och det är han som fixar med frukost och lunch eftersom jag sitter och ammar, hur ska jag klara av det själv sen? Jag vill så väldigt gärna att vi snabbt kommer in i rutiner, det gör inget att dagarna ser likadana ut bara de har någon form av ett mönster. Men samtidigt vill jag passa på att njuta av denna tid med Dig, tiden kommer nämligen att springa iväg det har i alla fall dessa två veckor gjort. Och givetvis ska vi lära känna varandra, vilket kommer att ta sin lilla tid men det ska bli otroligt spännande att få se vad Du är för en liten människa.

Magen 10/7-2010, 2 veckor efter förlossningen.

Några tankar som slagit mig är att jag inte minns när jag rörde vid magen för sista gången, jag fick aldrig sagt hejdå till den. Saknar den på sätt och vis, det var en trygghet att veta att Du låg där inne och det var mysigt att stryka handen över den. A tror att jag kände på magen bland de sista gångerna i bilen på väg till förlossningen. Det är hursomhelst märkligt att den bara försvann sådär, att den är ”platt” och borta. Första gången jag diskade när jag kommit hem var en märklig känsla, det kändes som att diskbänken blivit högre och inte att jag nu stod närmare. Bristningarna runt naveln börjar dra ihop sig mer och mer men det ömmar precis som ett gamalt ärr. Men faktiskt så har jag ändrat åsikt angående bristningarna, jag bryr mig inte så mycket om de kommer att synas eller inte, det är ju ett tecken på att Du levt och utvecklats inne i mig i nio månader. Jag mår för övrigt väldigt bra, tycker att jag återhämtat mig förvånansvärt snabbt. Visst var jag öm och kunde knappt sitta på ett par dagar och träningsvärk hade jag i hela kroppen (kändes som jag sprungit ett maraton), men det gick över ganska snabbt. Ont i ryggen har jag dock, har nog inte den bästa amningsställningen så jag får försöka börja träna upp ryggen så smått när magen återhämtat sig något.

Lilla A, 8 dagar, på pappa A's bröst.

Du är hur söt som helst min lilla prinsessa, jag kan inte se mig mätt på Dig och snusa in Din underbara doft (luktar mycket bebis här hemma). Just nu vill jag inte att Du ska växa Du är ju så otroligt liten och söt, jag vill att Du för alltid ska vara min lilla bebis med Dina små fingrar, öron och tår. Men med tanke på hur mycket Du växt och ändrat Dig utseendemässigt på mindre än två veckor så tror jag att Du blir en stor flicka ganska så snabbt. Det lär nog vara många av kläderna som vi aldrig kommer att använda tyvärr. Dels för att Du växer så fort och dels för att det är så varmt att Du enbart har blöja på Dig inomhus. Det var alltså en kanonsommar det året Du kom till världen. Du har ofta hicka efter Du ätit, precis som Du hade allt som oftast i magen. Konstigt att det följer med till utsidan också. När Du föddes hade Du väldigt långa naglar och rev Dig hela tiden i ansiktet, vi fick en fil på BB och den har vi haft användning av här hemma också för Dina naglar växer så det knakar. Du tycker inte om att vara ensam utan vill gärna ligga nära och sova, helst vid mitt bröst. Att åka vagn är inte heller det en höjdare, vi begav oss ut på en liten promenad men fick nästan vända direkt eftersom Du skrek så pass mycket. Du är otroligt stark i nacken, ligger Du på våra bröst tar Du hjälp av Dina armar och lyfter upp huvudet. Det känns som allt går i en rasande fart.

Lilla A's lilla hand i min. 19/8-2010

Ja, nu är denna ”I väntan på Dig” epok över, vi har genomgått en nio månader lång graviditet med allt vad det inneburit och en drömlik förlossning där belöningen var att Du kom till världen. Att vi har fått Dig innebär är att vi startar om på nytt med en ny liten människa. Det är en fantastisk upplevelse att Du redan gripit Dig tag i oss och berört oss så mycket att livet aldrig mer är eller blir sig likt igen. Jag hade tänkt avsluta denna dagbok nu. Ett nytt kapitel i vårt liv har börjat, kapitlet där Du kommit till världen. Vårt lilla mirakel, vår lilla prinsessa.

Vi hade varandra och sen kom Du. Nu har vi allt. Välkommen till världen vår älskade lilla ängel!

*De flesta barn föds i framstupa kronbjudning, med nacken först och tittar neråt, men vissa barn vänder på sig så att de tittar uppåt. Då blir det ett större huvudomfång vilket kan göra att det tar lite längre tid innan barnet tränger ner. Detta kallas vidöppen hjässbjudning.

STORT GRATTIS PÅ ETT-ÅRSDAGEN MIN LILLA FLICKA!

Och ett litet grattis till A och mig som fixat vårt första år som föräldrar!