Om åtta veckor

Som sagt så börjar jag snart jobba igen. Om åtta veckor är jag tillbaks på jobbet. Lilla A och jag har fyra veckor ihop, bara hon och jag, sen har A semester i fyra veckor innan jag lämnar över åt honom. Den underbara tiden jag haft med lilla A är alltså snart "över". Ett år går väldigt fort, är man dessutom hemma och får se sitt barn växa och utvecklas går tiden om möjligt ännu fortare.

Om jag får se tillbaks och önska något så hade jag önskat att vi tidigare fick veta att lilla A var allergisk. När jag tänker tillbaks så skulle jag tro att hon var det redan på BB. Tredje natten var bland de värsta jag varit med om. Vi hade tidigare under dagen blivit förflyttade till ett annat rum, ett rum jag fick dela med en annan mamma. Detta innebar att A fick åka hem och sova. Och sicket helsike jag hade just den natten. Lilla A vägrade sova och hon vägrade ligga ensam, det enda hon inte vägrade var att bli ammad – HELA NATTEN! Som nybliven mamma till sitt första barn tror man att det ska vara såhär, till och med när hon sket ner HELA sängen och alla våra kläder trodde jag att det var helt normalt. Till slut satte jag mig i en fåtölj utanför rummet, så att i alla fall mamman jag delade rum med fick en chans att sova. A hade lovat att komma TIDIGT dagen därpå, i timmar satt jag och väntade på honom. Vid tio dök han upp - han hade råkat sova lite länge. Jo jag tackar, här har du din dotter, själv går jag och lägger mig. Fick dock inte en blund i ögat, rumsmamman hade familjen på besök och dessutom skulle lilla A bli läkarundersökt på förmiddagen så tankarna kretsade ganska så mycket på det. Lilla A sov däremot gott i pappas famn, trött efter nattens bravader. Såhär i backspegeln så vet jag nu att det var ett av de tidiga tecknen som vi såklart missade eftersom vi inte hade en susning om att man kunde vara allergisk mot mjölk och ägg.

Så hade jag vetat vad vi vet nu, hade jag slutat med mjölk och ägg redan innan hon var född. Jag önskar ingen att gå igenom det vi gick igenom i fem månader. Men värst är det såklart för lilla A, hade jag kunnat så skulle jag spolat tillbaks tiden och börjat om, för hennes skull så att hon slapp att konstant ha ont i magen och slippa tro att det var så livet skulle vara.

Känner mig lite bestulen på den första ”underbara” tiden med andra ord. Men fram tills nu har jag njutit i fulla drag av att vara mamma, lilla A är det bästa som någonsin hänt mig och jag hade gjort vad som helst för att få vara hemma lite längre med henne. Men såklart så ska även A få chansen att lära känna sin dotter utan och innan. Men framförallt så ska lilla A få chansen att tillbringa tid med sin pappa. En självklarhet ser jag det som.

Men som alltid när det börjar närma sig något som man inte alls är sugen på så får, i alla fall jag, lite smått panik. Vart har tiden tagit vägen? Har ett år verkligen gått så fort? Stämmer det verkligen att lilla A blir ett år om tre veckor? Har jag nu njutit och tagit tillvara på tiden som alla säger att man ska göra? Osv, osv…

Längtar inte alls till den 1 augusti!