Lilla A och jag har i eftermiddag varit på födelsedagskalas hos det barnet i föräldragruppen som föddes först och som nu alltså fyllt ett år. Vi fick fika, barnen lekte och vi mammor snackade en massa som vanlig. Näst på tur är lilla A men eftersom vi har eller ska på kalas hela midsommarhelgen så hoppar vi att bjuda hit gruppen på måndag. Därefter är det tre barn som fyller år i sommar så istället för att ha en massa småkalas så beslöt vi att slå samman alla och istället träffas allihop på knytkalas/ avslutning i sommar. Och då ska papporna få följa med. Sist de sågs var på återträffen i början av oktober förra året.
Lilla A älskar att komma hem när vi varit iväg. Då kan leksaker som varit hur tråkiga som helst helt plötsligt bli roliga igen. Så hon fick alltså ny energi när vi kom hem och satte fart här hemma. Jag och A satt och pratade lite om dagen och helt plötsligt så ser jag ett jätteleende på lilla A, ni vet ett sånt där "nu ska jag göra något"- leende. Och innan vi hinner reagera så ställer hon sig upp. Bara så, rakt upp utan att hålla sig i något. Där stod hon i kanske fyra fem sekunder överlycklig över bedriften. A och jag tittade bara på varann innan vi for fram till lilla A som redan satt sig ner och istället klappade händerna...
Det tar sig alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar