påbörjade jag för ett år sedan (jag vet att det är mycket "för ett år sedan", men jag minns så mycket av den sista tiden av graviditeten). Jag var trött, hade ont av foglossningen och mest av allt trodde jag att det skulle gå fortare än vad det gjorde. Vid lunchtid grät jag när jag pratade med A i telefonen. Över att det var så fruktansvärt jobbigt alltihop. Han sa givetvis åt mig att skita i att städa, lyssnade jag på honom? Nej, men det skulle jag gjort. Såhär ett år senare inser jag att jag istället hade behövt vila och sova. Inte tusan trodde jag att det skulle bli så lite av den varan när bebisen väl kom (sen hade vi ju det extra kämpigt i några månader då vi inte visste att lilla A var allergisk), små bebisar sover ju bara. Eller? Inte vår inte, hon ville äta HELA tiden (även det en förklaring på allergin).
Det tog mig en vecka att rensa och städa köket. Och då hade jag ändå inte tagit spisen och kyl-frys...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar