Vi var på mammaträff i måndags och för en gångs skull så var det en lugn skara som träffades. Vi var allihop men alla var mer eller mindre trötta. Även barnen. Pratade som vanligt en hel massa om mat, sömn, föräldraskap osv. osv... Det var dock två saker som vi diskuterade som verkligen stämmer in på verkligheten.
Spik 1: Fysisk kontakt. Om man går hemma med ett barn hela dagarna och detta barnet kräver MYCKET fysisk kontakt så vill man inte gärna att ens partner också ska klänga på en när denne kommer hem. Då vill man snabbt lämna över det klängiga barnet och vara ensam om sin kropp. Det blir lite "rör mig inte" effekt över det hela.
Spik 2: Att vara bortbjuden. Tidigare kunde man tänka och tycka lite vad som om småbarnsfamiljer, bland annat de fruktansvärt tidiga middagarna. Nu när man själv är i den sitsen så förstår man till hundra procent. Det är så mycket som ska hinnas med under de där sista timmarna innan läggdags och har man dessutom ett spikat mat- och sovschema att förhålla sig till så kan en "sen" bortbjudning ställa allt på ända (och äventyra natten och föräldrarnas dyrbara sömn). Alltså, ska man bjuda en småbarnsfamilj på middag så ska denna helst vara på sena eftermiddagen (kvällstid för en annan), absolut inte senare än 17. Varför? Jo, små barn har en tendens att vara otroligt gnälliga på kvällen och ska man hinna umgås ett tag utan gnäll så får det helt enkelt bli tidigt. Dessutom åker de flesta barnfamiljer hem då barnet ska sova för natten (i vårt fall 19.30) och då förstår ni ju själva att en middag klockan 19 inte lämpar sig.
Det finns mängder av sådana saker man inte tänkte på innan man fick barn. Ofta tänkte man "så noga kan det inte vara" och tyckte samtidigt att barnfamiljen var löjlig. Men så löjligt är det och jag måste medge att man anpassar sig och faller in i dessa mönster otroligt fort, vare sig man vill eller ej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar