Min lilla katt

och jag har hängt ihop i sju år nu. I söndags för att vara exakt.

Jag kommer såväl ihåg när jag hämtade henne och hur mycket hon fräste åt mig under några dagar. Egentligen är hon en vildkatt (därför vet jag inte när hon föddes) som råkade följa med de andra katterna in en dag. Tur i oturen får jag väl säga, tror inte hon hade överlevt utelivet eftersom hon föddes på hösten. Jag lyckades få henne tam och nu är hon så sällskapssjuk att hon till och med följer med en när man går på toaletten. Som hennes husse brukar säga: en extra skugga.

Sen lilla A kom till världen har katten varit lite reserverad mot mig. Jag har ju knappt haft någon tid för henne och dessutom har jag hela tiden den där skrikande och fäktande varelsen nära mig dagarna i ända. Trots detta så ligger min lilla katt så nära mig det bara är möjligt på natten, precis som hon alltid gjort.

När det kommer till kelande däremot så är det husse som gäller för hela slanten. Hade det gått så hade hon säkert krupit in i A. Jag var lite orolig att de inte skulle tycka om varandra. Första gången de träffades så satt katten på betryggande avstånd och spanade in A. Men A måste ha blivit godkänd. Katten älskar helt enkelt sin husse!

Trots att katten hunnit bli sju år så märks det inte på henne. Hon är precis den vilda och galna katt hon alltid varit. Hon älskar att leka (speciellt med sånt hon inte får), springa runt så mattorna yr, skälla på allt som rör sig, sova på de mest märkliga ställen (på kuddar, under barnvagnen osv) och gå ut i den stora världen i koppel. Egentligen är hon nog mer som en hund fast i kattformat.

Söt, galen och kelig är just vad som ryms i det pälsiga lilla yrväder som bor hos oss. Grattis på "födelsedagen" lilla katt!