Häromdagen frågade jag A om han kunde förstå att han snart skulle vara tvåbarnsfar? Nä, det är verkligen helt overkligt, fick jag till svar. Och det är det. Att vi snart kommer att ha två fantastiska ungar överskrider vårt förstånd. Vi som knappt hunnit smälta att vi har en. Tvåbarnsföräldrar...
Men mitt i den här glädjen finns också oron. Oron över kunna älska mer än ett barn. Är det möjligt? Finns det plats i det redan översvämmade hjärtat till en liten unge till? Och om det nu finns det, hur kommer känslorna för lilla A att förändras? För det är ju inte en fråga OM de gör det utan HUR de gör det. Jag vill kunna känna och älska på precis samma sätt för lilla A även när vi blir fyra i familjen. Men jag har insett att det inte kommer att bli så.
Min största rädsla är att hon ska bojkotta mig totalt när bebisen kommit. Att hon kommer att känna "mamma tycker inte om mig längre, hon är ju bara med bebisen hela tiden". Jag vill kunna känna att jag har all tid i världen för min förstfödda även sen. Men det är ju såklart omöjligt. Risken är stor att det blir pappas flicka och det är det som gör mig så ledsen. Jag vill ju att hon ska vara min precis lika mycket som hon är A's.
Och sen har vi ju svartsjukan barnen emellan. Nu tänker jag främst på lilla A som plötsligt ska dela mamma och pappa med en lillasyster eller lillebror. Hon är ju van att få vår odelade uppmärksamhet. Hur kommer hon att reagera? Kommer hon bli arg, ledsen, slåss eller stänga in sig? Och hur hanterar man det?
Samtidigt som det kommer att bli jobbigt för lilla A så kommer vi ge henne det bästa man kan få - ett syskon. Ett syskon hon kan dela uppväxten med och som alltid (förhoppningsvis) kommer att finnas där. Som ensambarn hade hon blivit otroligt bortskämd och inte fått den fördelen att öva sig på relationer. Inte sagt att det är sämre att vara ensambarn, tror bara att man har en fördel om man har syskon.
Och tiden sen då. Hur ska den räcka till? Minns så väl när lilla A var nyfödd, bara att klä på sig, duscha, tvätta - allt tog längre tid än det brukade. Och nu måste vi hinna för lilla A har tider att passa tre dagar i veckan. De första dagarna, efter att A varit hemma, lär det bli kaos här hemma. Bara amningen tar ju timmvis i början. Och för att inte tala om hur mycket A får göra när han kommer hem från jobbet - det mesta för det lär inte ha blivit gjort under dagen.
Det är helt enkelt svårt att tänka sig in i hur det kommer att bli.
Men givetvis är det mest glädje jag känner. Och när jag tittar på min kloka och underbara lilla skatt kan jag inte förstå att hon snart ska bli storasyster. En helt fantastisk sådan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar