A har tillbringat hela förmiddagen med att slipa vårt soffbord. Som förresten ska bli vitt istället för antikbehandlat.
Lilla A och jag har varit hemma och pysslat med lite av varje. När A hade varit borta i två timmar ungefär började lilla A gå runt och säga pappa hela tiden. Jag förklarade att pappa var hos farfar och målade bordet och att han kommer hem lite senare idag. "Pappa" fortsatte hon att säga och det kvittade vad jag sa för till slut kom tårarna. Tog telefonen och ringde A så att lilla A fick "prata" med honom. Men så fort hon hörde A's röst grät hon ännu mer, det avtog efter en stund men hon saknade fortfarande sin pappa.
Jag trodde inte att jag skulle få henne att somna nu vid lunch, men jag lyckades. I värsta fall hade A fått komma hem och lägga henne och köra iväg igen.
Nu får jag alltså känna på hur det är att inte vara nr 1 i lilla A värld. Och det känns inget vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar