Det närmar sig

Förlossningen närmar sig och den gjorde sig än mer påmind i går kväll.
Molnande värk i magen som kom och gick under en liten stund. Trodde på allvar att den skulle dra igång. Vaknade i natt av att jag tyckte att det var blött i sängen. "Jaha nu har vattnet gått också". Kände som en tok på täcke och madrass men kunde inte lokalisera det blöta. Halvsov gjorde jag dessutom. Till slut kom jag fram till att jag var varm och hade svettats som en gris. Gick upp på toa och sen i säng igen, men då lyckades jag snurra täcket på sidan OCH upp och ner. A kom infarandes och undrade vad som stod på. Krångel med täcket fick han till svar... Vet inte om han nöjde sig med det. Han har ringt en gång idag och frågat hur det är, han hade nämligen också drömt att det drog igång. Förbaskade förvärkar som lurar oss på det viset!

Vi är alltså hemma, idag har jag inte känt någonting och det hoppas jag slippa i en månad till ungefär. Bebisen behöver sin tid i magen och vi behöver vår tid med den i magen. Vi lär dock fortsätta vårt drömmande om förlossningsstarten fram tills att den startar på riktigt. Nervöst och ofattbart!

Nu ska jag väcka lilltösen.

Mamma på Förskolan

Idag var jag på besök på förskolan. Tanken var den att jag egentligen bara skulle vara med på lunchen då lilla A än en gång reagerat på någonting. Hon sa nämligen i fredags att hon hade ont i magen och det brukar hon aldrig göra annars. Så jag skulle alltså övervaka en måltid för att se om det var något uppenbart som missades. Och det var det. När barnen tar mer mat så doppar de sleven, de tar den nya maten med, på sina tallrikar och det lilla som sleven kontamineras med kan räcka för att lilla A ska reagera. Så nu ska lilla A få all mat i separata skålar som bara hon tar mat ifrån.
Sen kladdas det ju en del men förskolelärarna sa att lilla A aldrig brukar bry sig om mat som ligger på golvet osv.
Trist bara att det räcker med så väldigt lite för att lilla A ska bli dålig. Sista utvägen blir att hon inte äter där alls, men det känns absolut som en sista utväg då hon älskar maten där men även för att hon behöver lära sig att äta i sociala sammanhang.

I alla fall så frågade jag när jag lämnade lilla A i morse om jag fick komma någon timme tidigare och vara med i verksamheten. Och det fick jag såklart. Så jag åkte hem en runda och kom tillbaks efter deras samling. Gympasalen stod på schemat. Något som lilla A älskar! Det är så grymt roligt att springa runt i den där stora salen (som egentligen inte är så stor men som även A upplevde som stor när han gick där), kasta bollar, köra med bilarna, hoppa i mattorna, bara få busa av sig helt enkelt. Och det var otroligt kul att få vara med och se hennes glädje!

Jag ville helt enkelt passa på att vara med i verksamheten nu medans jag har tid. Jag tillbringar ju hellre ett par timmar på lilla A's förskola (där hon stortrivs) än viker tvätt här hemma. Och dessutom lär jag inte ha så mycket tid sen när bebisen kommit.

Tack för att jag fick vara med dig på Förskolan idag lilla A, mamma hade jätteroligt!

Hos barnmorskan, v 33 + 2

Igår var det barnmorskebesök som stod på agendan. Och nu har jag kommit så långt att jag ska på kontroll varannan vecka, galet!

Magen mätte 33 cm, vilket innebar ett rejält skutt på kurvan. Ligger nu över medelkurvan, arrgh! En normalstor bebis vill jag ha, inte en bjässe som gör ännu ondare att föda fram!
Bebisens puls låg på 156 slag och mitt blodtryck låg på det vanliga 110/60. Vikten stannade på 68,3kg, upp ca 12kg. Fortfarande helt ok enligt barnmorskan.
Hon passade även på att känna om bebisen hade fixerat sig. Det hade den inte men den låg i alla fall med huvudet nedåt. Men det är "långt" kvar så den kan ju vända på sig igen.

Eftersom det nu bara är ungefär en och en halv månad kvar, har de allra jobbigaste krämporna kommit.

Att sova är det värsta av allt, jag behöver sova men det gör så ont. Ont i höfterna och benen för att jag bara kan ligga blickstilla hela natten. Kroppstyngden gnager sig in i höften och vänder jag på mig till andra sidan så gör det istället ont i benet som jag precis legat på. Och efter en stund gör det ju ont på den nya sidan. Ja, så ser mina nätter ut.

Har ont i benen för övrigt också, ungefär som växtvärk plus att det kliar / springer i dem. Orkar inte gå lika mycket och lika snabbt. Dessutom börjar jag bli svullen om ben, fötter och fingrar, något jag inte var med lilla A.

En sak som däremot blivit bättre är näsblodet. Förra gången vi var hos barnmorskan gav hon mig tipset om ett nässpray (Rinocort Aqua). Det skulle hjälpa mot snarkningarna också, men det vet jag inte om det gjort. Jag sover ändå. Och A sover fortfarande på soffan eller hos lilla A.

Nu ska jag vila upp mig den sista tiden, inte göra något ansträngande, bara småsaker. Och framförallt ska jag passa på att vila när lilla A är på förskolan samt när hon sover middag de dagar hon är hemma. Och sen måste jag ju försöka passa på att njuta av den sista tiden av graviditeten och magen. Men tiden går ju så fort och ofta tänker jag, nåja det är ett tag kvar, det hinns med lite senare...

Kläder

Dagens projekt har varit att sortera lilla A's urväxta kläder. Just nu tvättas en maskin bebiskläder. Galet att vi ska ha en sån liten till. Blev lite nostalgiskt och tårögd när jag kom till de allra minsta kläderna som lilla A haft. Har hon verkligen varit så liten?
Nu är allt sorterat i storlekar med flickkläderna för sig. Blir det en liten flicka till så är det bara att ta fram de påsarna. Det som kan användas av båda könen (nästan allt förutom klänningarna) ligger i en låda för sig, redo att plockas fram när det är dags för den storleken.

Det har känts väldigt märkligt idag. Första dagen ensam hemma. Lämnade lilla A på förskolan klockan nio. Egentligen hade hon velat åka tidigare, stod och stampade i hallen hur länge som helst innan vi skulle åka. Allt gick fint med lämningen, fick inte ens en kram. Som hon längtat efter förskolan!
Så jag körde hem och väl hemma kom hormonerna över mig, grät en skvätt alltså. Det är så tomt och tyst i huset när skatten inte är hemma och ser man sig omkring så är hennes saker utspridda här och var - där hon lämnat dem. Inte van att göra "ingenting" utan henne. Är det det som kallas mammakärlek mån tro?

Ångest

Då var semestern snart över för denna sommaren. I morgon återgår A till jobbet, efter 4 veckors semester, och lilla A ska tillbaks till förskolan, efter 6 veckors ledighet. Själv ska jag ligga på soffan och lata mig... Nä, jag har massor att göra, men sen är ju också tanken att jag ska vila upp mig inför vad som komma skall. Och njuta av att vara ensam med lilla A.

Lilla A kommer att vara på förskolan 15 tim/vecka nu när jag går hemma. Vi har fördelat dem på 5 tim x 3 dagar, vilket vi tyckte var det bästa. Skulle hon varit där alla veckans fem dagar hade det bara blivit 3 tim/ dag och det är knappt lönt. Hon hinner komma dit och sen ska hon hem igen. Och jag hinner bara hem och amma för att sen köra och hämta igen. Nä, bättre då med fler timmar men färre dagar. Förhoppningsvis blir hon ordentligt trött under de timmarna och får lekt av sig ordentligt. Det märks i alla fall att hon behöver komma tillbaka till förskolan, 6 veckors ledighet är lite i längsta laget. Hon behöver mer stimulans och social kontakt än vad vi kan erbjuda henne här hemma.

I vanliga fall är det den som ska tillbaks till jobbet som har den värsta ångesten dagarna före. Hos oss är det jag som haft den ångesten i över en vecka. Antagligen är det för att jag nu själv ska klara av ett hem och ett barn, som snart är två till antalet. Lilla A är ju inte inne i sin bästa period just nu och att ha en liten spädis, som kräver ens fulla uppmärksamhet, på det ska bli intressant att se hur det går.
Men sen är det nog också som så att jag har dåligt samvete för att jag ska gå hemma medans A får jobba för fullt. Dock är jag tacksam att jag fick graviditetspenning för jag hade aldrig klarat av att jobba nu.

Jaja, det ska nog gå bra. Tråkigt att vår sommar är slut nu bara. Vi har haft det underbart (och det brukar ju vara kort)!

Vår minisemester

Lovade att berätta var vi varit och det gör jag så gärna. HÄR tillbringade vi tisdagen och onsdagen. Sov gjorde vi i en mysig stuga HÄR.

Vi åkte tidigt på tisdagsmorgonen och var framme lagom när djurparken öppnade. Hade varit inom campingen först för att få biljetterna till parken (hade bokat ett paket) och då fick vi även tillgång till stugan. Så vi lastade av det vi inte behövde innan vi åkte vidare.
Lilla A var eld och lågor över alla djuren, men parken var för stor för mot slutet var hon mest trött och gnällig. Allt annat än djuren var det som var mest intressant då.

Men såklart hade vi en urmysig dag. Vi hade picknick, åt glass och klappade bondgårdsdjuren. Strövade runt utan att stressa.

Givetvis spanade vi in lilla A's favoriter: lejonen och tigrarna. Och även övriga savanndjur, men som sagt så var lilla A trött när vi kom fram till savannen och sen var det nog svårt för henne att greppa hur stora och speciella dessa djur är.

Tillbaka vid stugan avslutade vi dagen med att grilla. Lilla A somnade fortare än fortast och jag och A var inte mycket senare vi heller.

Onsdagen började vi med frukost och städning av stugan innan vi checkade ut och begav oss till parken igen. Vi började med en tågtur runt parken och det var uppskattat av damen! Därefter gick vi till björnarna och vargarna. Åt lunch och gick sedan till lejonen och tigrarna. Gick till lekplatsen och gungade och åkte rutchkana. Åt glass och klappade fåren. Vid 14 begav vi oss hemåt och lilla A somnade innan vi ens kommit ut från Borås.

Lilla A blev glad när hon fick se fåglarna som hon har på sin napp.

Vi hade två fantastiska dagar och en välbehövlig minisemester!

Hemma igen

Nu är vi hemma igen efter ett par dagars semesterfirande på annan ort. Var vi varit och vad vi gjort ska jag försöka hinna blogga om i morgon. Roligt har vi haft i alla fall. Nu ska jag hoppa i säng, trött som bara den.

Nytt åkdon

Lilla A har fått en ny vagn. En smidig sulky som hon hittills älskar. Får se hur det blir när bebisen ska ha hennes "gamla" vagn. Protester kanske. Idag satte jag till exempel ihop liggdelen till vagnen och då frågade hon om bebisen skulle komma nu. Nej, sa jag, bebisen kommer snart och när den kommer så ska den ligga i denna i vagnen. Nä, fick jag till svar.

Vi inbillar oss att vi klarar oss utan en syskonvagn. Om jag eller A är ute själva med kidsen får bebisen ligga i vagnen och lilla A stå på en ståbräda (som vi ännu inte har, men en som passar till Emmaljunga City Cross hade varit bra). Eller så får vi ha bebisen i bärselen och lilla A i vagnen. Är vi däremot båda som är ute med kidsen så har de ju varsin vagn nu. Men skulle det inte fungera så får vi helt enkelt införskaffa en syskonvagn.

Jag har lämnat A

för den här godingen

Sjukt skönt att ha mellan låren och under magen eftersom jag bara kan ligga på sidan och sova. Ligger jag på rygg så sparkar bebisen mig sönder och samman och magläge... ja det är ju uteslutet. Egentligen är det en amningskudde men den fungerar precis lika bra som en gravidkudde (som faktiskt finns att köpa och fungerar på samma sätt).

Så den och jag delar alltså säng nuförtiden. Och för att bena ut det hela så var det så att A lämnade mig för länge sedan eftersom han tycker att jag snarkar för mycket. I stället ligger han på soffan eller hos lilla A. Men framåt morgonkvisten kommer de minsann intraskandes till mig båda två, lilla A får välling och sen sover vi ett par timmar till allihop tillsammans.

Magen v 31+1

I går var det barnmorskebesök som stod på schemat. Denna gång hade jag hela familjen med mig, första gången för A (med denna bebis) och andra gången för lilla A. Lilla A skötte sig exemplariskt även denna gång och hon verkar tycka att det är roligt med besöken. Efteråt pratar hon nämligen om hur magen blev mätt och att hon lyssnat på bebis.

Allt var bra, den växer som den ska och mer därtill. Barnmorskan fick mäta magen två gånger för att se om det verkligen stämde, den hade nämligen ökat med 4 cm på tre veckor. 30 cm är magen uppe i nu. Känns skönt att få bekräftat att den har växt rejält och att det inte bara är jag som tycker att den har det, att jag inte gnäller i "onödan" för att det börjar bli ordentligt tungt.

Bebisens puls låg på 145, mitt blodtryck på vanliga 110/60 och min vikt är nu uppe i 67 kg. Ca 11 kg upp sedan inskrivningen. Berättade för barnmorskan att jag gick upp 17 kg med lilla A och då tittade hon lite varnande på mig och sa att riktigt så mycket behövde jag ju inte gå upp denna gång. Dags att hålla igen på chokladen kanske?

Det här med efternamn

Vi försöker lära lilla A att säga sitt efternamn, inte helt lätt verkar det som.

Hon säger nämligen lilla A "Baubau", vilket i hennes värld betyder banan.
Lilla A Banan...
A Banan...
Haha!

Kanske tur att jag inte gift mig än.

Socialen

I går var vi hos socialen i vår kommun för att fastsälla faderskapet samt att vi ska ha gemensam vårdnad om bebisen i magen.
Till skillnad mot förra gången så gick det supersnabbt, alla papper var färdigifyllda, vi skrev under och sen iväg. Antagligen för att vi har ett gemensamt barn sedan tidigare.

Men det är märkligt det där, att en handläggare ska godkänna att A är pappa till bebisen. Allt för att vi inte är gifta. Ok, jag kan hålla med om att det är jättebra att det utreds i de fall där pappan är okänd eller på något annat vis inte närvarande - alla barn har rätt att få veta vilka som är deras föräldrar. Men i ett "normalt" förhållande där man delar på ALLT och lever precis som ett gift par, är det ganska märkligt.

När vi var hos socialen för att fastställa faderskapet av lilla A, vilket vi också gjorde innan hon var född, så fick vi hur många frågor som helst.
Hur länge har ni varit tillsammans?
Hur länge har ni bott ihop?
Var barnet planerat?
Osv, osv.

Tre veckor EFTER lilla A's födelse fick A ett papper på att han var pappa till lilla A. Innan dess var hon faderslös. Det går nämligen till så att utifrån den beräknade förlossningsdagen räknar handläggaren på socialen ut en konceptionstid för när barnet har blivit till (och då ska ju föräldrarna ha varit tillsammans). Vid födseln så tittar handläggaren på barnets vikt och räknar då ut om barnet har blivit till under just den konceptionstiden. Skulle något gå snett, att barnet är väldigt litet, väldigt stort, föds för tidigt, mamman får havandeskapsförgiftning osv så tar socialen kontakt med modern för att höra vad som skett och därefter handlägger de ärendet på nytt, för beräkningen måste ju stämma... Alltså förblir ett barn som föds till ogifta föräldrar faderslöst tills det är fött och socialen beslutat vem som är far.

Helt galet med andra ord att bebisens "pappaöde" vilar i någon annans händer. Vill det sig illa så kan de neka A till faderskapet (händer väl sällan, men ändå).

Nu tror jag ju inte att det är några problem efter som vi har lilla A sedan tidigare. Men ni förstår kanske vart jag vill komma. Att för att man inte sagt "JA" till varandra så är det såhär knasigt... En gift kvinna kan väl vara lika mycket otrogen som en ogift, eller?

Vi fick också veta att helsyskon automatiskt får storasyskonets efternamn (A's i vårt fall, för en dag blir jag kanske gift?). Lilla A hade mitt efternamn fram tills dess att Skatteverket fått in uppgiften om att A var fader och de i sin tur skickade ut papper på att vi skulle välja namn åt lilla A. Där fick vi själva fylla i A's efternamn och stryka mitt. Det ska vi alltså inte behöva göra med bebisen. Låter som om det var otroligt jobbigt, men så var inte fallet det kan jag lova er!