Kan det vara en lillebror som gömmer sig där inne? Lilla A tror det, mest eftersom hon kan säga "bro". Dessutom svarar hon nej om vi frågar henne om hon tror att det blir en lillasyster.
Den lilla underbara tösen ska alltså bli storasyster, ofattbart att hon helt plötsligt ska bli så stor. Otroligt duktig är hon i alla fall då hon förstår att hon ska vara försiktig med mammas mage eftersom det finns en "bebbe" (lilla A's ord) där inne. Ibland klappar hon magen och ibland säger hon "allå" till bebisen. Just nu ligger den och nannar i magen med en lånad "bapp" från lilla A (sötis) och inte nog med det så har den "tätte" och kudde också. Och såklart bajsar och kissar den också.
Om vi skulle ha ett barn till rådde det delade meningar om, men till slut så enades vi (den ena övertalade den andra?) i alla fall om att skaffa ett till. Sen var det ju det här med hur många år det skulle vara mellan syskonen, vi var länge inne på tre men ändrade ändå oss till två. Vi är helt enkelt inne i ruljansen och syskonen kommer ha stor glädje av att endast ha ett fåtal år mellan varandra. Nr 2 är alltså helt planerad från vår sida även fast avslöjandet här på bloggen får det att verka annorlunda.
Jag vet att ingen graviditet är den andra lik, ändå kan jag inte låta bli att jämföra denna med lilla A's. Och den är egentligen annorlunda på de flesta plan. Med lilla A tyckte jag att jag mådde illa, men jag vet nu att det var ingenting. Denna gång har jag mått illa dygnet runt i tre månader. Mest när det varit dags att äta. Jag har kräkts en massa (vilket jag inte gjorde med lilla A) och när det var som värst kunde jag inte byta bajsblöja på lilla A. Det är betydligt bättre nu men det kan fortfarande komma dagar då jag mår mer illa och kräks.
Jag är lika trött som jag var när jag väntade lilla A och jag tar varje tillfälle i akt att vila mig. T.ex. sover jag middag den veckan jag "har" lilla A. Och det blir tidig kväll för min del också. Jag har mer ont i kroppen, framförallt ryggen och benen, men foglossningen jag fick tidigt med lilla A har jag inte känt något av ännu. Bebisen ligger nog väldigt långt ner för jag är redan konstant kissnödig och det får mig givetvis att fundera på hur det ska bli under de sista månaderna. Kateter kanske? Finnig i ansiktet är jag också, mest på kinderna, och det var jag inte med lilla A.
Än så länge har jag varit sugen på äpple, lakrits (det var jag med lilla A också) och mjölk. Mjölk troligtvis av den anledningen att vi ingen vanlig mjölk har här hemma och då kroppen känner av det dåliga kalciumintaget är den så finurlig att den lurar mig genom att göra mig sugen på det. I början mådde jag illa bara av tanken på godis och åt A godis fick jag be honom göra det i smyg, doften fick det att vända sig i magen. Nu är det däremot nästan tvärtom... men då jag inte vill att kilona ska rasa iväg får jag försöka hålla igen lite.
Denna gång valde vi att berätta tillskottet för familjerna redan i vecka 10-11. Anledningen var helt enkelt illamåendet och att det var svårt att dölja. Chefen på jobbet fick också veta i den vevan trots att jag lyckats dölja det ganska bra där med förkylningarna.
Bebisen har alltså haft en tuff start med maginfluensa, förkylning i två månader och två penicillinkurer inom loppet av tre veckor. Och trots att barnmorskan lugnat mig och sagt att det inte ska påverka bebisen så är vi givetvis oroliga över att något ska vara fel. Det är ju i början allt det viktiga utvecklas.
För två veckor sedan, v.15, kände jag de första rörelserna och det var givetvis en lättnad. Nu känner jag sparkar varje dag, framförallt tidig morgon och sen kväll.
Jag har hunnit vara hos barnmorskan två gången, 29 februari (då jag fick lura farfar att jag skulle till tandläkaren medans han passade lilla A) på livsstilsamtal. Och den 28 mars på inskrivning. Under inskrivningen togs alla prover osv. Inskrivningsvikten stannade på 56 kg, vilket var 3 kg mer än inskrivningsvikten med lilla A. Jag fick också höra hjärtljuden för första gången.
Vi har fått en tid för ultraljud nästa vecka och givetvis är det nervöst över att något ska vara fel, men samtidigt ska det bli skönt att få bekräftat att allt kanske är som det ska.
Jag har tyvärr inte varit så duktig på att skriva ner vad som hänt och händer denna gången. Och fotat magen har vi bara gjort ett fåtal gånger, vilket vi gjorde varje vecka med lilla A. Tyvärr tror jag inte att jag kommer vara lika flitig denna gång. Jag har redan ett barn som kräver min uppmärksamhet och dessutom har vi nu det här med renoveringen och flytten. Men för bebisens skull hoppas jag att jag skriver ner det allra viktigaste. Någon gång i framtiden vill kanske den också läsa det som gamla mamma skrev för 30 år sedan...
